Sverige har inte alls "en 200-årig historia av alliansfrihet och neutralitet". Först kan nämnas Krimkriget 1853–56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna. Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland.
Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var 1939, vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod Finland under vinterkriget med materiell och monetär hjälp.
Den svenska neutraliteten brukar definieras som ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”. Den har varken folk- eller internationell förankring, eftersom Sverige aldrig har förklarat sig som neutral siat. Uppfattningen om den förda neutralitetspolitiken som alltigenom framgångsrik var länge dominerande både i den svenska självbilden och inom historiebeskrivningen. Enligt uppgift är de flesta nu överens om att det knappast var neutraliteten i sig, utan snarare alla de avstegen från den som räddade Sverige. Det kan också nämnas att fram till hösten 1944 var omkring 85 procent av den svenska utrikeshandeln koncentrerad till Nazityskland och det tyskkontrollerade Europa. Med andra ord kan man kanske också säga att Sverige var en ”nazitysk lydstat” fram till och med år 1944, varefter man vände kappan efter vinden. Ett omoraliskt handlande, som fortfarande i den svenska propagandan dagligen åberopas och hyllas.
Under kalla kriget var Sveriges reella agerandet i själva verket en omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av Nato, i händelse av krig.
Sverige har alltså inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara alliansfritt. Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten också som en myt för omvärlden.
N.N