Alfrida som kallades Frida, föddes år 1905 i Råstrand. När hon gick bort i början av 90-talet hade hon genomlevt två världskrig, globala finans- och oljekriser, naturkatastrofer, en kärnkraftshärsmälta 150 mil hemifrån, fött och fostrat sex barn och drivit ett mindre jordbruk tillsammans med morfar Artur som var framgångsrik snickeriföretagare och initiativrik entreprenör.
När det behövdes el under andra världskriget byggde han ett eget vattenkraftverk. För att få telefon till sin verksamhet och sitt hem en kilometer från närmsta samhälle, gjorde han telefonstolparna. Och de snickerimaskiner som inte fanns men behövdes konstruerade och byggde han.
Livet långt från städernas ständiga tillgänglighet till det mesta, formade deras sätt att resonera och leva: inget var omöjligt och man måste reda sig själv.
Även om det, som jag minns det, aldrig fattades något och de hade det bättre ställt än många, var alltid sämre tider närvarande i atmosfären hemma i huset hos mormor och morfar i Adak.
Där fanns alltid mjöl, socker, salt och andra torrvaror, konserver, inlagda grönsaker, inkokta frukter och sylt. Mjölk hämtades hos bonden i 20-liters mjölkhämtare. I de tre toppmatade jättefrysboxarna fanns kött, fisk, fågel, grönsaker och ibland en och annan glass om man hade tur.
Huset kranvatten kom från en skogskälla som aldrig sinade och aldrig frös, hur kallt det än blev om vintern. Kallt kunde det bli. Minus 20-25 var inte ovanligt. Allt fanns dessutom i väl tilltagna mängder, trots att det bara var mormor och morfar som bodde i huset i Lappland.
Vi barnbarn, 18 till antalet, skämtade då och då att mormor/farmor hade ett eget krigsförråd. Många gånger i vuxen ålder har jag tänkt tillbaka på att det nog var nog mer sanning än skämt. För mormor Frida hade lärt sig vikten av god beredskap: man vet ju aldrig när en kris inträffar; när strömmen går eller när man snöar in, när man bor bortom allfarvägarna i absoluta utkanten av kommunal samhällsservice.
Långt efter att mormor och morfar lämnade jordelivet, var deras bevarade och för oss i släkten tillgängliga hus min hemligt trygga reservplan, ifall det mest osannolika skulle inträffa: att kriget skulle komma. Där, långt från landsgränser och militära mål, skulle vatten och värme finnas, skog att elda med för att hålla värmen och jaga i, mark att odla och sjön intill som är rik på fisk. Det var en skön och trygg tanke.
Idag ägs huset av en av mina fina kusiner och är inte lika tillgängligt längre. Det gör att jag ibland känner mig lite vilsen. Men som storstadsbo sedan många år, brukar därför ibland blunda och tänka ”hur skulle mormor Frida ha gjort”. Kanske är det på något sätt därför jag har dokumenterad fallenhet för beredskap och krishantering.
Och utan att vara ”prepper”, bara ser jag till att min familjs matkällare alltid är fylld av dofter från innehållet i burkar och förpackningar, att huset kan värmas upp av den öppna spisen med ved och att vi har en egen vattenkälla, fylld med hundratals liter, strikt renat, klorerat, kontrollerat och tjänligt vatten ifall det skulle behövas (här i stan kallas och fungerar vår källa ibland som SPA-bad). För det är ju ändå bra att hoppas på det bästa och vara beredd på det värsta. Precis som mormor Frida.
Skulle det trots allt ändå gå åt pipan och inget kan göras, finns mormor Fridas egna, korta, definitiva konstaterande tröstevisa någonstans där i mina minnens dunkel…
”Gråt ej Alfrida för nu är det slut”.