Misshandel som kulturyttring? Verkar fungera rätt bra, trots att allt berättande helt uteblir. Liksom möjligheten till nya tankar, något som faktiskt utmanar våra liv.
Istället unga människor som utövar grovt våld mot varandra. Kunde varit vilken krogkö som helst. Men nu hyllas våldet. Inga anhållna, häktade, lagförda eller dömda. Bara försvarstal från de utövande och de "närmast sörjande".
Misshandel som konstart. En detaljstudie i blod och blåmärken. Runt misshandelsfallen som avlöser varandra, ett blodtörstigt drev.
Längtar de efter hämnd, revansch eller åtminstone en livlös kropp. Besegrad. Det verkar så. Och genom blodet, blåmärkena, förlorarnas OCH segrarnas (för)fall, hörs ett mantra mellan medlöparnas sammanbitna läppar: Det är mycket farligare att syssla med hästsport än med MMA. Det är mycket farligare att syssla med hästsport än med MMA. Det är mycket farligare att syssla med hästsport än med MMA. Det är mycket farligare att syssla med hästsport än med MMA. Det är mycket farligare att syssla med hästsport än med MMA.
Det du gör upprepade gånger blir du bra på. En del söker faran, utmaningen, adrenalinfyllan. I det här fallet blir de bra på att misshandl...jag menar fightas. Räcker det?
De borde kanske syssla med hästsport istället.
Helen Berggren