Mediabevakningen består av att beskriva problem

”Det är mååååndag morgon och mitt huvud känns så tungt”, sjöng Povel Ramel. Mitt hjärta känns tungt när jag följer samhällsutvecklingen.

Insändare 6 augusti 2022 06:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Medias bevakning av för oss i Sverige helt oväsentliga händelser i världen, amerikanska skådespelares tvist, vem har skilt sig från vem, vem hade snyggaste klänning på ”röda mattan”, utseendeprogram och så vidare. 

Men vad borde man föra fram? Jo, det goda som händer i det svenska samhället, med alla dessa fantastiska människor, som gör Sverige bättre. 

Det görs, men i alltför liten utsträckning. Man visar på några exempel som sticker ut men glömmer helheten. 

Alla de hundratusentals människor som engagerar sig inom ungdomsidrott, kulturell verksamhet, kyrkan, nykterhetsrörelsen och för enkelhetens skull i hela folkrörelsen.

Den största delen av mediabevakningen består av att beskriva problem. Det gäller vad man kallar utsatta områden, pensionärers svåra situation, drivmedelspriser, räntekriser, matpriser, ja listan kan bli hur lång som helst.

Åtgärder enligt ”samhället” är pengar.

Mer pengar till ditten och datten. Det är var samhällets företrädare förordar. 

Har det hittills minskat problemen i utsatta områden, pensionärers svåra situation, drivmedelspriser, räntekriser, matpriser. Vad jag kan se, nej.

Åtgärder enligt mig är att sluta snacka om pengar och uppgradera det enorma arbete som civilsamhället erbjuder. 

Visst kan det finnas behov av pengar för att bekosta utlägg. Men, i förhållande till myndighetskostnaderna är det en försvinnande liten del i våra totala budgetar - stat, region och kommuner.

För att ett samhälle ska fungera så måste tillit till myndigheter, tydliga krav på medborgarna, uppskattning för insatser på ett värdigt sätt vara tillfredsställt. 

Det betyder att grundläggande behov, som bostad, social trygghet, ”mat för dagen”, inkluderad i en social gemenskap med mera måste vara uppfyllt.

Rimligt är att den som erhåller en rimlig lön ska kunna leva på den. Här är det upp till varje person att ta ansvar. Man kan inte köpa en Ferrari på en normal löneinkomst, inte heller Rolexklocka.

Ni som har den möjligheten, skulle ni kunna tänka er att avstå några procent av era inkomster till de som ligger längst ner på inkomstskalan? Troligen inte! 

Beskattning är ju alltid ett samtalsämne där ”rika ställs mot fattiga”. Här har politiken en knölig uppgift.

Åke


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa