Fredag den 4 december visade den reklamfria tv-kanalen filmen ”Jag, Daniel Blake”. Den handlade om en medelålders man med hjärtproblem som blev sjukskriven av läkare, men mannen fick inte sjukpenning. Detta gällde England för ungefär fem år sedan, men kunde lika gärna vara aktuellt för Sverige i dag.
Daniel kämpar i byråkratin, men anmodas att söka arbete hos en arbetsförmedling. Där träffar han en arbetsförmedlare som verkar vara hämtad ur en mardröm. Kraven på verifikationer för sökta arbeten knäcker Daniel. Det hade gått att lösas med ett medhavt papper, men Daniel som egentligen är sjuk orkar inte med en sådan byråkratisk princip.
Daniel söker arbeten och hittar också en arbetsgivare som söker de kvalifikationer som snickaren Daniel har. Men
Daniel är för dålig för att ta jobbet enligt läkare. Under den tid som Daniel söker arbete måste han hela tiden hantera datorer och en it-teknik som stjälper mer än hjälper. Det är tidsbegränsade formulär, lösenord, inloggningar och ett it-språk som Daniel inte förstår.
Allt som återberättas i filmen pekar mot det förhållandet att vissa människor exkluderas från välfärdssystemen. Filmen är väldigt realistisk och kanske något dramatiserad av regissören Ken Loach, men egentligen finner jag den väldigt sann.
Det sägs att det finns mellan 400 000 och 600 000 i arbetsför ålder i Sverige som har problem med it- teknik. Det digitala utanförskapet.
Troligen har många av dessa också problem med det digitala arbetssökandet i coronans tid. Troligen har de också problem med att få ut a-kassa, aktivitetsstöd, sjukersättning eller att ens få ett skyddat arbete. Att det ska vara så i Sverige 2020 är bedrövligt.
Olov Wikström, Skellefteå