Elisabet Sahtouris, som är författare och evolutionsbiolog, har studerat hur bakterier, virus, växter och djur agerar i sin omgivning i olika utvecklingsskeden. Ett mycket intressant mönster för alla nämnda är att de börjar och slutar på samma sätt, förutom de som förintar sig själva. 

Låt oss ta ett lättförståeligt exempel. Vi röjer en bit mark så att jorden ligger bar. Ganska snart invaderas jordplätten av en art. Detta pågår tills att arten exploaterat alla resurser, varvid den upplever sina livsförutsättningar minska. På något magiskt sätt inser arten att samarbete är effektivare än konkurrens, och på sätt byggs ekologiska system. 

Uppenbart är människan en sådan invasiv art som exploaterar allt den kan komma över, oavsett om det gäller växter, djur, natur eller den egna arten. Människans så kallade “utveckling” har nu nått en punkt där hela det globala systemet håller på att kollapsa under sin egen tyngd. Då menar jag den sammanlagda effekten av allt från omfattande ohälsa, sjukvård i kris, skenande kriminalitet, enorm byråkrati, utmattade ekologiska system, politisk inkompetens, resursexploatering, geopolitiska konflikter, finansiell instabilitet, problem med energiförsörjning, stor ekonomisk ojämlikhet, potentiellt farliga teknologier, komplexa globala produktionssystem, naturkatastrofer och lägre social sammanhållning. 

Jag inser att sistnämnda mening blev väldigt lång, men utan den ser vi inte helheten. Det är således hög tid att mänskligheten börjar diskutera övergången från invasiv till samarbetande art, för att undvika vår egen undergång. Låt oss vara kreativa och omgående sätta igång dialoger överallt i samhället. Jag tror uppslutningen blir stor!  För ingen vill nog ha kvar detta dysfunktionella samhällssystem.