När man läser ledaren i Norran från den 5 maj och den debatt som refereras till så inser man att politiker idag, i alla fall i Region Västerbotten, verkar vara nöjda av att bara försöka och inte verkar speciellt störda över att resultaten i projekten uteblir, har man bara fått medfinansiering av EU och med ett gott syfte, så verkar allt vara ok.
Det handlar om projekten ”Relocate och React EU relocate” och försöker man sätta sig in i detta så inser man med vilken ”luddighet” detta omges av, så då är det kanske inte så konstigt att effekt och resultat näst intill helt har uteblivit. Var finns det övergripande ansvaret (regering och riksnivå) för att arbetskraften ska leta sig till de områden där den behövs. På region och kommunnivån finns ju inga ”maktmedel” för att kunna påverka detta på ett påtagligt sätt.
På 60- och 70-talet och flyttningarna mot Mälardalen och södra Sverige, så dirigerades detta från regering och riksnivå. Flyttade man inte så fick man heller inga stöd, det fanns till och med och i vissa fall statliga bidrag för att ”lösa in” hus och fastigheter för att snabba på och tvinga på omflyttningarna.
Men när det gäller regionpolitiken så har de svenska regeringarna sedan lång tid tillbaka och oavsett politiska och märkliga sammansättningar totalt ”abdikerat” från dessa frågor och man verkar inte heller bekymra sig för att Sverige snart har den högsta arbetslösheten inom EU. Den senaste mätningen placerar Sverige på plats 25 bland EU:s 28 länder. Vi är tillräckligt många som kommer ihåg Stefan Löfvens löften vid valet 2014 att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet och idag är det tvärtom och detta trots att vi saknar massor av arbetskraft inom nästan alla samhällsverksamheter.
Att detta projekt skulle misslyckas kunde eller i alla fall borde de flesta ha kunnat inse. Och man kan bara påminna om en gedigen undersökning som gjordes samordnat i Västerbotten för tolv år sedan som tydligt område för område visade på stora arbetskraftsbristen inom många områden, inte minst sjukvård och omsorg, men också andra vitala samhällsstrukturer, utredningen summerade till behovet 39 000 anställningar fram till 2020, mer än två år tillbaka och då fanns inte någon ens tanke på det som händer nu till följd av ”den gröna omställningen”.
Det har med andra ord passerat tolv år utan att mycket har blivit gjort av det man redan hade förutspått. Så vem kan idag på allvar tro att vi i norra Sverige ska kunna klara den omställning som idag beskrivs. Det kommer i alla fall inte att ske som ett resultat av de politiker som är valda av oss och de tjänstemän som skall representera den operativa genomförande kraften. Och slutligen, var finns staten i allt detta?