På insändarplats (Norran den 11/2) funderade jag över hur en annan skribent kunde anse USA och Nato som de som orsakat Ukrainakrisen. När vi nu ser vad den mynnade ut i, förefaller det än mer orimligt. Men vad är det som gör att den uppenbart huvudansvarige kan fortsätta sitta vid makten? 

Frågan ställdes antagligen av många redan för cirka 80 år sedan. Då hade en viss Adolf Hitler skapat död och förtvivlan som saknar motstycke i modern tid. I dag är det den länge till synes relativt lågmälde Vladimir Putin. 

Jag vill återgå till den beskrivna egna incidenten i föregående inlägg. En 27-årig turist till fots relativt nära hamnområdet i dåvarande Leningrad, som tar ett foto mot arbetarna på en helt vanlig byggnadsställning. Då ser jag alltså över axeln en civilklädd man gestikulera inför några i uniform. Vilka inom några sekunder för mig till sitt närmaste högkvarter. Efter någon timme har det klarlagts vem jag är, och jag får en uppriktigt menad ursäkt för ingripandet. 

Men det som fastnat allra tydligast i minnet är den kostymkläddes besvikna reaktion. Han hade hela tiden suttit kvar, och uppenbart hoppats att han hittat en figur som kunde leda till en egen belöning. Vilken ju uteblir, i och med att ärendet läggs ner. 

Alla totalitära regimer bygger på lojalitet uppåt. Den som tjänar de ledande bra, belönas med egna positioner eller något annat attraktivt. De som vågar opponerar sig, förs bort ur systemet och oskadliggörs på ett eller annat sätt. 

Medlöparna är troligen nyckelfigurer i varje sådant drama som det vi just nu tvingas uppleva. Ju förr nivån av lojalitet rämnar närmast under Vladimir Putin, i det ena ledet efter det andra, desto bättre. I annat fall kan det uppkomna läget i Ukraina bli fatalt ödesdigert för vår tid. 

Stefan Holmberg, Östra Falmark