Jag är lärare. Jag trivs bra med mitt jobb. Ett jobb som går ut på att förmedla kunskap till era barn och barnbarn, tillhandahålla några av de verktyg de behöver inför vuxenlivet. Vi lever nu i en tid där allt är upp och ned. Ingenting är som vanligt. Förutom för oss som jobbar med barn. Här skulle man kunna tro att tiden stått still, för i klassrummet ser allt likadant ut som 2018. 

Vårdpersonal arbetar i full skyddsmundering. Butiker och restauranger har vidtagit åtgärder för att minska på trängsel. Bibliotekarier och butikspersonal arbetar i munskydd och visir. Jag tycker givetvis att alla dessa åtgärder är ytterst nödvändiga för att minska smittspridningen. Men var finns arbetsplatsens åtgärder för att skydda oss? Vem tillhandahåller våra visir?

Vi förväntas arbeta som vanligt med ett pedagogiskt leende på läpparna. Kollegorna smittas en efter en medan vi som ännu inte smittats förväntas gå till jobbet som vanligt. Jag är införstådd med förödelsen det skulle innebära för samhället om grundskola och barnomsorg skulle stängas ner. Det är inte heller mitt förslag. Återigen, var är vår skyddsutrustning?

Sportlovet är nu över och jag känner oro. Vissa familjer har följt restriktionerna medan andra har varit i skidbacken eller unnat sig några restaurangbesök. I klassrummen är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla avstånd. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag själv smittas. Vi lever i en tid där vi blev tvungna att offra vissa yrkesgrupper för att hålla samhället igång. Och en av de yrkesgrupperna blev lärarna. 

Jag går till jobbet på måndag. Kanske kommer mina symptom några dagar senare. Eller veckan därpå. Jag har ett pedagogiskt leende på läpparna medan jag väntar.

Läraren