Leker alltså med tanken att jag köper en liten elbil till högt pris. Investerar i laddbox och en grov trefaskabel. Laddar med ström från Skellefteå Kraft, billiga mil blir det. Men var är dragkroken? Det går ju inte köra släp! Så är man ju norrlänning vilket innebär att när jag kör så kör jag långt. Sjukvård kan bli 26 mil, besöka mamma 50 mil, nytt idkort till frun 28 mil och så vidare. Behöver alltså ladda längs vägen. Nu blev det genast problem. 

Först planera in vägen så jag hittar en snabbladdstation. Sedan hålla tummarna för att laddaren är ledig och att den fungerar. Man ska ju betala också, där var nästa problem. I min enfald trodde jag att man kunde stoppa in ett kreditkort i en apparat och sen var det klart. Nej så enkelt ska det inte vara. Man ska ha en app, eller rättare sagt en bunt appar. Så ska man ha ett konto, eller rättare sagt en bunt konton. Det kan nämligen vara olika företag som har stationerna och kunderna ska helst bindas till det egna företaget. Sedan tar en del betalt för hur mycket man laddar och en del för hur länge man laddar. Allt för att försvåra prisjämförelser. 

Så har sonen, den odågan, flyttat 125 mil bort enkel väg. Det finns inte laddstationer så jag klarar hela vägen. Sätta bilen och mig själv på tåget vore ju en genial lösning. I Finland och många andra länder kan man det, men inte här inte. ”Die dummen schweden” som tysken säger.

En hybrid då? Nja vi skulle ju köra fossilfritt. Men hur ska man då vara miljövänlig? Ingen aning.

Göran