När melodiradion anlände till Sveriges Radio 1961, var manegen redan krattad och förberedd av Radio Nord, som från sin piratsändare på internationellt vatten sände musik dygnet runt, företrädesvis populärmusik men inte så ofta klassisk. En musikchef motiverade den nya inriktning hos monopolradion med ”vi sänder musik som folk behöver.” Den enstaka musiktimme som radion haft, gick till hävderna.

I programbladet för det magnifika kulturhus som byggts i Skellefteå, framgår tydligt att här framförs företrädesvis musik som folk ”behöver”. Den klassiska repertoaren spelas någon gång i en uppjazzad och populär version. För att väcka engagemang för det klassiska hos en bredare lyssnarskara, krävs därför något extra.

 Staden har under alla år haft tillgång till det elproducerande kraftbolagets vinstmaskin, som bidragit till ortens välstånd. Med tanke på invånarnas övervägande intresse för sportsliga prestationer, har kraftbolaget stöttat ortens ishockeylag, och även byggt en påkostad ishall där laget kan spela.

Att intressera bolagets styrelse för att sponsra ett högkvalitativt framträdande av en världsberömd symfoniorkester i stadens omtalade kulturhus, ligger inom det möjliga gräns bara saken förs på tal. Visserligen skulle det kosta några miljoner att engagera Münchens Filharmoniska orkester, och be dem tolka Anton Bruckners magnifika 5:e symfoni under ledning av Christian Thielemann. 

Med tanke på dagens elpriser vore summan försumbar, med tanke på vad detta skulle skänka för oförliknelig glans åt den dynamiska staden i norr och även bli noterad med fetstil i New York Times.