Det kanske alltid funnits, men känns nu som att det skenar allt fortare in i mörkret – det att vi går in för att missförstå varandra. Redan när vi bodde i grottor missförstod vi säkert varandra. Vi bråkade med grannen i grottan bredvid, den där bokstavliga neandertalaren.
Snabbspola framåt några tusen år och den nya tekniken gör att vi får obegränsat med tillfällen att missförstå varandra. Det är bara att välja valfritt kommentarsfält på valfri nyhet så möts vi på en gång av veritabla skyttegravar, vi gräver ner oss på var sin sida. Skickar skarpladdade ordgranater mot motståndaren utan att göra en enda ansats att försöka förstå vad den andre säger.
Det kan vara välbyggda argument, men hittar vi ett enda litet ord som kanske sägs i hast, ett enda litet malplacerat ord eller mening, så lägger vi in all vår energi på att attackera just det. Det viktiga är att vinna detta ställningskrig och vi skyr inga medel i vårt krigande vid tangentborden.
Där vi sitter vid var sin skärm, avskärmade från varandra, tycks vi glömma bort att det finns en annan människa på andra sidan. En annan människa av kött och blod, en människa vi säkert inte skulle ha några problem att komma alldeles ypperligt överens med om vi mötts i det verkliga livet. Hur råder vi bot på detta digitala lågvattenmärke av mänsklig kommunikation?
Reflektion kanske, att lyfta blicken och vara medveten om att kommentarsfält inte nödvändigtvis behöver vara ett ställningskrig. Det viktiga kanske inte är att vinna, det viktiga kanske är så enkelt som att vanligt hyfs bör också gälla digitalt. Lite mindre rollen av skrivbordskrigare, lite mer skrivbordsdiplomater.
Hobbykrönikören