För tio år sedan började jag arbeta inom vården, ett jobb som kändes meningsfullt och rätt. Lite dåligt betalt men jag gjorde skillnad för människor, patienten först som värdegrunden löd.
Redan då hade det börjat gå utför, besparingar och projekt budget i balans hade satt sina spår men så länge det inte var semestertider var läget bra. Nu må det fortfarande vara någorlunda patientsäkert då personal ger allt och lite till för att täcka upp för kollegor som inte finns men en förskjutning har skett i bristen av vårdplatser. Allt sjukare patienter skickas hem och vissa kommer snabbt tillbaka igen. Många extrapass och alltmer tidspressat schema då det ofta är vakanser bland personalen och överbeläggningar på avdelningarna. Lönen är lika dålig och känslan av meningsfullhet sinar då känslan av otillräcklighet tar över.
Risken är stor att personalbristen växer om inte stora satsningar görs snarast. Partier måste samarbete för att hitta lösningar som håller över tid. Pengar måste in, löner måste höjas och flexibilitet kring scheman ordnas. Troligt är det nödvändigt med både större satsningar från statskassan och skattehöjningar regionalt.
Modiga politiker krävs. Både primärvården och slutenvården behöver stora satsningar, det är viktigt att rätt vård bedrivs på rätt plats – vi måste få ägna oss åt det vi är utbildade till annars söker vi oss till annat ställe. Vi är klara med att släcka bränder.