För sju år sedan skickade jag följande mejl till den politiska kommunledningen:

"Det är med förvåning jag läser i Norran att kommunen har infört ett förbud mot att använda järnsand som dränerings- och fyllnadsmaterial. Detta material uppkommer som biprodukt i produktionen på Rönnskärsverken och om det inte får avsättning måste produktionen begränsas. Inom industriområdet finns inte plats att rymma de stora mängder som produceras under en längre tid och det är tveksamt om externa deponiplatser skulle kunna hittas och godkännas. Vid en eventuell begränsning av produktionen kommer även deponiproblem att uppstå på annat håll.

Som jag förstår är beslutet att inte längre använda järnsanden inte baserad på att problem kunnat påvisas under alla de år materialet har använts på olika håll, utan på en icke bindande rekommendation från Naturvårdsverket. Denna baseras inte på materialets miljöfarlighet utan på en analys av innehållet. Om detta innehåll bevisligen inte kommer ut och ställer till problem i naturen, varför skall då inte materialet kunna användas? Och användning av ersättningsmaterial är heller inte invändningsfritt. Dels skapar grus- och bergtäkter sår i naturen, dels är det inte alltid att så kallat naturmaterial är bättre ur miljösynpunkt.

Om järnsanden verkligen medför problem håller jag helt med om att användningen bör stoppas. Men om stoppet beror på en byråkratisk hantering utan koppling till verkligheten bör kommunledningen sätta ner foten och häva förbudet. En kunnig och engagerad miljöförvaltning måste självfallet respekteras, men ett beslut, utan fast grund, måste kunna upphävas."

Sju år senare får vi som bor i Örviken och Skelleftehamn lida för det felbeslut som då fattades. Ett beslut som gjort att Boliden ser sig tvungen att projektera deponiplatser för upp till 300 000 ton järnsand per kalenderår av materialet på Degeröberget nära Örvikens bebyggelse och Innerviksfjärdarnas naturreservat, alternativt vid Snesviken nära bostäder i Skelleftehamn och fågelsjön Snesviken.

Trots att kommunen reviderat sin uppfattning om järnsanden och bland annat reserverat material för användning i utbyggnaden av norra hamnen, kvarstår ett oberättigat misstroende mot produkten, som inte återfått den marknad den en gång hade. Det självklara alternativet - att använda överskottet av järnsand för utvidgning av Rönnskärs fabriksområdet - godkändes av mark- och miljödomstolen, men överklagades på diffusa grunder och fick nej i högre instans. Om Boliden skulle kunna komplettera sin tidigare ansökan borde ju allt varit okej. Men så fungerar tydligen inte Sveriges miljöbyråkrati. 

Under tiden projekteras för att miljontals ton ska deponeras i naturen.

Erik Solbu, Skelleftehamn