Kina tog sitt första avsiktliga steg mot en eventuell dominans av guldmarknaden så länge sedan som i juni 1983, då bestämmelser om kontroll av guld och silver antogs av statsrådet.
Reglerna från 1983 är meningsfulla som en del av en framåtblickande plan för att säkerställa att några av fördelarna med industrialiseringen skulle ackumuleras som en riskfri nationell tillgång. Detta resonemang liknar det hos de arabiska nationerna som utnyttjade oljeprisbonanzan bara tio år tidigare.
2002 var ett betydelsefullt år för Kina, då geopolitiska överväganden kom in i bilden. Inte bara grundade People's Bank Shanghai Gold Exchange för att underlätta leveranser till privata investerare, utan detta var året som Shanghai Cooperation Organisation (SCO) formellt antog sin stadga. Denna sammanslagning av säkerhets- och ekonomiska intressen med Ryssland har bundit samman Ryssland och Kina, tillsammans med ett antal resursrika asiatiska stater till ett ekonomiskt block. När Indien, Iran, Mongoliet, Afghanistan och Pakistan går med (som de nu har eller redan har åtagit sig att göra), kommer SCO att täcka mer än hälften av världens befolkning. Och oundvikligen letar SCO:s medlemmar efter ett alternativt handelsavvecklingssystem till den amerikanska dollarn. Notera också att BRICS-länderna nu häller på att frigöra sig från US-dollarn. Den ömsesidiga uppgörelser i Ryssland-Indien handel nu är fri från US-dollar. Kina håller också på att utveckla en liknande mekanism.
I något skede kan Kina med sina SCO-partners tvinga priset på guld högre, som en del av deras valutastrategi. Man kan argumentera för detta ur en ekonomisk synvinkel på grundval av att innehav av rätt prissatt guld kommer att ge en finansiell dominans över global handel. Detta vid en tidpunkt då vi kastar våra ”fiat-valutor” då det inte är någon mening med att äga valutor vars materiella stöd är värdelöst i sig.
Från 2002 utvecklades ett geopolitiskt argument: Både Kina och Ryssland, som från början ville omfamna den amerikanska och västeuropeiska kapitalismen, försökte inte längre göra det, utan såg oss som ”mjuka fiender” istället. Den kinesiska allmänheten uppmuntrades sedan, även av public service-reklam, att köpa guld, vilket hjälpte till att tillhandahålla marknadslikviditet i Kina.
Vad som verkligen är fantastiskt är att det västerländska ekonomiska och politiska etablissemanget har avfärdat vikten av guld och fortsatt ignorerat alla varningssignaler. De verkar inte inse vilken makt de har gett Kina och Ryssland för att skapa finansiellt kaos som en konsekvens av guldprisnedtryckningen. Om de gör det, vilket bara tycks vara en tidsfråga, skulle Londons reservsystem av icke-allokerade guldkonton helt enkelt kollapsa och därigenom lämna Shanghai som den enda större fysiska marknaden. Detta är förmodligen den sista länken i Kinas mångåriga guldstrategi, och genom den en planerad dominans av den globala ekonomin i partnerskap med Ryssland och de andra SCO-nationerna.
Claes-Erik Simonsbacka, Bureå