Vad kan spänningar i det energirika Kaukasus leda till? En konflikt hotar återigen mellan Armenien och Azerbajdzjan när regionala makter manövrerar i Kaukasus. Under de senaste månaderna, särskilt i september och oktober, såg vi en ny sammandrabbning. Iran är distraherad med sin interna situation, upploppen, protesterna och den revolutionära rörelsen.
Ryssland är helt besatt och fokuserat på Ukraina. Azerbajdzjan håller på att bli en israelisk utpost i regionen. Pakistan, är en stark stödjare av Azerbajdzjan. I september ledde USA parlamentets talman Nancy Pelosi en delegation till Armeniens huvudstad Jerevan bara några dagar efter Azerbajdzjans intrång. Och sist med inte minst har nu Natolandet Turkiet levererat mycket militär utrustning till Azerbajdzjan.
Azerbajdzjan, nu en "petrostat", som har använt sin oljerikedom för att uppdatera sin militär. De vill i princip återerövra eller återta vad de ser vara det land och territorium som de förlorade i 1990-talets krig, som ledde till konflikten 2020, där flera tusen människor också dödades eller skadades. Den 23 januari meddelade EU att man inrättar vad man kallar ett uppdrag för gemensam säkerhets- och försvarspolitik i Armenien. Så många som 100 civila observatörer ska sättas in för att säkerställa att vapenstilleståndslinjerna håller i sig, längs Azerbajdzjans gräns.
Rysslands utrikesminister kritiserade EU:s drag som en kombinerad ansträngning med USA "för att få fotfäste till varje pris." Kritiker säger att EU försöker gottgöra ett gasavtal som de undertecknade i juli med Azerbajdzjan, för att fördubbla gasimporten, för att kompensera för förlusten av rysk gas till följd av Ukrainarelaterade sanktioner. Pågående skärmytslingar mellan Armenien och det oljerika Azerbajdzjan är av särskilt intresse för energiinvesterare och därför kan Nagorno-Karabach regionen nu utgöra en potentiell flampunkt.
Irans utrikesminister Hossein Amir-Abdollahian sa till den statligt nyhetsbyrån IRNA i en intervju den 19 oktober, "Iran kommer inte att tillåta blockering av dess förbindelseväg med Armenien, och för att säkerställa detta mål lanserade Islamiska republiken Iran också ett krigsspel i den regionen." I november ingick Armenien och Iran ett avtal om att fördubbla mängden naturgas som Iran säljer till sin granne i utbyte mot den senares elektricitet. Rörledningen Baku–Tbilisi–Ceyhan BIC) är en 1 768 kilometer lång råoljeledning från oljefältet Azeri–Chirag–Gunashli i Kaspiska havet till Medelhavet. Den förbinder Baku, Azerbajdzjans huvudstad, och Ceyhan, en hamn på Turkiets sydöstra Medelhavskust, via Tbilisi, Georgiens huvudstad, Rörledningens kapacitet är 1.2 millioner fat per dag.
Enligt uppgifter av Türkiyes BOTAS International Limited (BIL), som driver det turkiska segmentet av pipelinen, inklusive Heydar Aliyev Marine Terminal i distriktet Ceyhan och enligt rapporten skeppades 5 250 tankfartyg som fraktade azerbajdzjansk olja till världsmarknaden genom terminalen i Ceyhan, att 2022 lämnade totalt 305 tankfartyg som fraktade drygt 224 miljoner fat olja Ceyhan. Baku-Tbilisi-Erzurum (BTE) naturgasledning är en 692 km lång pipeline, med nuvarande kapacitet av 11,1 miljarder kubikmeter, som förbinder Baku i Azerbajdjan till Erzurum i Turkiet via Tiblisi i Georgien.
Naturgasledningen är ansluten vid den turkiska gränsen till Trans Adriatic Pipelinen, som är 878 kilometer lång mellan Grekland och Italien.
Under 2021 förbrukade de 27 EU-länderna 412 miljarder kubikmeter naturgas. I avtalet med EU åtar sig Azerbajdzjan att fördubbla exporten av naturgas till EU från dagens 10 till 20 miljarder kubikmeter naturgas årligen senast 2027.