Varifrån ska vi ta uranet? Kanske ska vi öppna urangruvor i vackra och uranrika, Jämtland? Nja, troligare är väl att vi fortsätter att hämta uranet ”nån annanstans”, så att svenska elkonsumenter inte behöver oroas av människorna som tvingas andas in urandammet.

Vem ska betala för de nya kärnreaktorerna? Att förnybar energi är billigast och går snabbast att bygga, det har stått klart för marknaden i många år. Nyetablering av kärnkraft kräver stora statliga subventioner. Utan ryska statens ekonomiska stöd skulle till exempel reaktor Hanhikivi 1 i finska Pyhäjoki, endast 15 mil från Skellefteå, aldrig ha påbörjats.

Kärnvapen vill väl ingen ha, eller? Material och teknik för kärnvapenproduktion följer alltid i den globala kärnkraftens spår. Mer kärnkraft möjliggör fler kärnvapen.

Värmeföroreningar? Kärnkraftens spillvärmen är tungt miljöbelastande. Två tredjedelar av energin måste kylas bort, endast en tredjedel omvandlas till el. 

Kärnavfallet? Ingenstans i världen har man, ett halvt sekel efter de första kärnreaktorernas uppstart, byggt en trovärdig slutförvarsanläggning. Den vetenskapliga kritiken mot den svensk-finska kärnkraftsindustrins kopparbaserade slutförvarsteknik (KBS3) är blytung. Är ett säkert slutförvar ens möjligt?

Elbrist? Å ena sidan har Sverige som nettoexportör ingen elbrist, men väl brist på ledningar/överföringskapacitet. Å andra sidan kommer det kanske alltid att råda elbrist i ett samhälle ekonomiskt beroende av naturresursslöseri.

Ovanstående frågeställningar är ett axplock. Man skulle också kunna nämna: ”den mänskliga faktorn” inklusive korruption, utsläpp av lågradioaktiva ämnen under normal drift, sabotagerisken, eller varför inte – att nyckelpersoner för kärnkraftverkens säkerhet drabbas av ett virus.

Elisabeth Holmström, Robertsfors