Östhammar har Forsmark alldeles i närheten och det kan ha bedövat vetskapen om kärnkraftens faror och olösta problem. För problemet med slutförvaring är inte löst med det här beslutet. 

Många människor, såväl aktivister som förnuftigt oroliga, känner en väldig osäkerhet inför att betrakta kärnavfallet som ett enkelt problem – ett problemet som är löst bara vi gräver ned det. Osäkerheten finns där när det visar sig att det är väldigt många saker som måste stämma innan man kan sätta igång projekt slutförvaring i skarpt läge.

Det finns två olika funderingar som jag känner till. När och om vi i Sverige har godkänt ett slutförvar så finns det dem som menar att vi har en metod som är godkänd över hela världen, det är bara att ”köra på”. Den andra tanken är om kärnkraftsindustrin verkligen vill satsa när det efterlängtade förvaret eventuellt snart ska byggas. Mycket debatt har det varit sedan 1990-talet då Svensk Kärnbränslehantering fick vända tillbaka med oförrättat ärende från många kommuner.

Den stora diskussionen för mig just nu är om det inte forskas så mycket mer på upparbetning och återanvändning av kärnavfallet eftersom vi gräver ned det. Frågan som ställs är också om vi kan göra något med en liten del av det utbrända kärnbränslet. Själv tycker jag att om det ska forskas så ska det göras på så liten laboratorienivå att det i princip inte genererar någon farlig strålning alls. 

För mig är det också viktigt med återtagbarhet av materialet så att inte vi eller kommande generationer står maktlösa efter en jordbävning eller i värsta fall ett krig. Vem vill beordra ned människor 500 meter till underjorden, om säg 150 år, för att rädda några väldigt tunga metallkapslar med farligt innehåll?

Olov Wikström, Skellefteå