Kapitalismen är döende, konsumerismens era är över. Hjärtslagen tystnar och alla eventuella livstecken är bara ryckningar från de livsuppehållande apparaterna. En ekonomisk idé som kräver exponentiell efterfrågan, ett pyramidspel i gigantisk skala som nått sin kritiska punkt. Alla vet att det är så men vi låtsas inte om det.
Demokratin trodde sig kunna hålla plutokratin i koppel men den böjde nacken bakåt och slukade allt med hull och hår.
Tigastillande sitter medborgarna och skrollar TikTok, mjölkade på det sista luddet i sina tomma fickor, alltmedan kapitalet vaskar champagne och dansar på borden som om de vore ombord på ett osänkbart och guldförgyllt Titanic.
Det är bara moder jord som har pondus nog att protestera, en planet som fått nog. Med ett smutsigt munskydd och plastavfall i håret demonstrerar hon högljutt med en tjutande megafon, men för döva öron. Kapitalismen satte sig rakt på en humla och nu river den hela hagen. Inget får stoppa den frustande tjuren och männen i lustiga hattar ropar ut sin förtjusning. Excellente! Magnifico! Splendido!
Jag kan tycka att det är lite sorgligt, vi som blev lovade att marknaden skulle rädda oss, att krig, svält och världens alla orättvisor skulle utrotas bara vi trodde nog mycket. Och tro, det gjorde vi. På väg till marknaden lade vi alla ägg i en korg.
Är vi nu dömda att följa världens alla oligarker ner till havets botten eller finns det ett annat sätt att leva? Finns det utrymme för en enda ny tanke här i världen eller måste vi följa Elon Musk och hans quest efter den röda planeten?
Jag börjar snart misströsta, trots att vi borde vara klokare nu än någonsin tidigare i historien så verkar våra tankar ha gått i baklås. Kan vi lyfta blicken från mobilens förföriska sken och skrika STOPP! innan stupet, eller hoppas vi tillhöra de 144 000 som kommer till himlen?