Insändare: Kan vi alls få leva ”halv-analogt” längre?

Tre tänkvärda insändare på samma dag i Norran, onsdag den 26 oktober, får i två fall inget svar alls och även den tredje borde också ha förtjänat en kommentar. Alla tre handlar om hur samhället förändras – men till det bättre? 

Att miljön förstörs av allt flera långtradare, att den som behöver vaccinera sig inte kan göra det vid närmaste vårdcentral, samt hur digitaliseringen förändrar vårt samhällsliv alltmer – men till vilket pris? 

Jag är sexton år yngre än den sistnämnda skribenten, kan väl definieras som ”halv-analog”, men vill helst förbli vid detta. Än så längre klarar jag mig hyggligt med en enklare mobiltelefon att enbart samtala i samt sända och ta emot sms. De flesta finesser som finns på en modernare apparat tycker jag mig således inte överhuvudtaget behöva. Samtidigt innebär det, att jag blir alltmer mer beroende av att ha ett fungerande kontokort att bära med mig dit det är nödvändigt att besöka. Gud hjälpe mig om jag tappar detta, och/eller att det kommer i orätta händer. Eller att till synes enkla företeelser som att till exempel parkera bilen överhuvudtaget inte längre går att göra på annat sätt än via den alltmera saliggörande telefonen av senaste modell. 

Att använda kontanter i form av sedlar, sedlar som tryckts upp i miljontals så obegripligt sent som för kanske mindre än tio år sedan, är redan idag inte alls självklart möjligt. Gud hjälpe oss alla, att Putin eller någon annan illasinnad galning inte totalsaboterar våra digitaliserade betalningssystem på det sätt som hände på Coop för några år sedan. 

Än så länge kan jag betala alla fakturor via den dator jag ägt sedan många år. Än så länge har jag en bättre anpassad familj, som kanske har tid och eventuellt råd att rycka in i ett sådant läge. Men Gud hjälpe, att de mindre avancerade hjälpmedel som i mina ögon borde kunna fortsätta respekteras, fortfarande finns tillgängliga om jag en dag står ensam kvar i livet.

Stefan Holmberg