Kan Finland ha tillit till ett operativt militärt samverkan med Sverige i en krigssituation? Bilägger några exempel på tidigare händelser.

Utdrag ur boken Fältmarmarskalken av Stig Jägerskiöld:

”Den 4 mars på kvällen meddelade Ganéval Ryti, i närvaro av Walden, att de allierades trupper en vecka efter finländsk begäran kunde lämna England. Den första etappen skulle omfatta 15000 man franska trupper med stor eldkraft, den andra 18000 engelsmän. Allt detta var dock en början. 50 engelska och 12 franska bombplan skulle nu sändas till Finland och en marin operation mot Petsamo företas.”

”Tyvärr har det storartade löfte som hjälp som Västmakterna givit oss, ej kunnat fullföljas, genom att vår granne (Sverige) av omsorg om eget hus förvägrat deras trupper rätt till genomfart.”

”Mannerheims yttrande är att läsa mot bakgrunden av vad Tanner samtidigt anförde , när han hade den tunga uppgiften att i radio meddela Finlands folk, fredens villkor. Han betonade härvid särskilt den skada som som hans partivän, Sveriges statsminister, tillfogat Finland med sin kommuniké den 16 februari ”Det avböjande svaret på vår vädjan gavs dessutom offentlighet, vilket skadade vår militära ställning.”

”De kritiska omdömena i Mannerheims och Tanners yttranden kunde inte undgå att irritera i Stockholm. Den svenska ledningen var angelägen om att propagandistiskt göra så mycket som möjligt av de svenska hjälpinsatserna. Den historiebeskrivning, som de svenska stats- och utrikesministrarna ville få gehör för, timade ej väl med de mera realistiska finländska bedömningarna.”

Utdrag ur boken ”Gustaf Mannerheim 1918 av Stig Jägerskiöld:

”Vapenfrågan aktualiserades i svenska regeringen redan den 27 januari 1917. Palmstierna antecknade då i sin dagbok ”Finnarna ha det fruktansvärt. En ordningsmakt är under uppsättning och de begär fem tusen gevär av oss. Detta har varit föremål för ingående överläggningar med stridiga meningar inom statsrådet.Thorsson, Rydén och Undén äro emot ….” Begäran avslogs.

Utdrag ur historieredogörelsen, boken ”Finlands Frontmän 1939-45”:

”I slutet av oktober 1939 medtogs också de finska riksdagsgrupperna i underhandlingarna. Tanner frågade brevledes Sveriges socialdemokratiska statsminister Hansson om möjligheter till militär hjälp. Denna svarade nekande sedan han förhört sig om partiledningarnas ståndpunkter. De vackra orden om de nordiska brödrafolkens ödesgemenskap saknade täckning.”

Kan som avslutning framföraföljande:

- Att Sverige inte var neutralt men ville heller inte gå in i kriget på Finlands sida.

- Att under den här tiden fanns hos svenska folket starka sympatier för Finland och flera svenska frivilliga reste över för att kämpa för Finlands sak. Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Kooperativa Förbundet startade Nationalinsamlingen för Finland. Människor från alla samhällsklasser skänkte pengar och kläder till de finska soldaterna. Tidningarna blåste upp bilden av finländarna som ett kämpande, okuvligt folk. I februari 1940 gav 500 000 svenskar bidrag till Finland varje månad. Totalt samlades det in omkring 38 miljoner kronor.

PS. Med kännedom om händelserna i det förflutna, är jag helt för att mitt fädernesland Finland ansöker om medlemskap i Nato, oavsett Sveriges beslut.

N.N