I Dagens Nyheter den 23 april delar medarbetaren Eva Stenberg in argumenten för och emot svenskt medlemskap i fyra punkter vardera. Den mest näraliggande frågan handlar om hur vi kan fortsätta leva någorlunda tryggt i vårt eget land. Är den traditionella neutralitetspolitiken förlegad?
Den enda praktiska erfarenheten ligger i dag en mansålder bort. Att den dåvarande svenska regeringen släppte igenom Hitlers järnvägstransporter blev en omdiskuterad eftergift, inte minst från de grannländer i väst som kämpade för sin frihet. Men att ha vägrat kunde utan tvivel ha lett till att Sverige ockuperats, resultatet hade alltså ändå blivit detsamma men till priset av x antal människoliv.
Vad den nutida ryska regimen är kapabel till i dag vet ingen. De har backat till en världsbild som påminner om det ”kalla krigets” årtionden, där västvärlden inkluderat USA är dess fiende. Nato är fiendens samlade stridskrafter, ju närmare det ryska territoriet desto värre. Om Finland och Sverige ansluter sig till denna fiende, föreställer jag mig att Putin & co anser det nödvändigt att inte bara slå ner på Ukraina som en självständig stat. Då blir enligt deras logik hotet från Nato än större. Hur beter sig då Ryssland?
Putin angriper kanske inte Sverige och Finland primärt; däremot ligger de baltiska staterna uppenbart pyrt till. Där kan Putin stationera truppstyrkor med såväl allehanda konventionella vapen som kärnvapenbestyckade. Vad tar sig Nato till i ett sådant läge? Militärt ligger inte ett förödande storkrig långt borta. Kanske sluter Kina upp på Rysslands sida. Att bekymra oss för klimatförstöringen har därmed vidgats på nolltid till någonting ännu mycket värre.
Att fortsatt backa från en anslutning till Nato kan inför ett sådant scenario vara det enda rimliga alternativet. I vart fall är frågan alldeles för viktig för att avgöras via opinionsmätningar samt en omröstning i riksdagen.
Stefan Holmberg, Skellefteå