I tidningen, och även på tv, har flera gånger bilder på batterifabrikens enorma lokaler figurerat. Någon frågade mig:

– Har du hunnit åka till utkikspunkten och kolla än?

Jag måste väl, sekunderna innan, sagt något om hur fascinerande det är, att något så stort byggts just i utkanten av Skellefteå. Men när jag fick frågan om jag åkt dit än, var min första tanke:

– Nej, varför skulle jag?

Min föreställning om enorma block av jättelika byggnader, helt utan skönhet och utsmyckningar, håller mig borta från utkikspunkten. Kanske är det en förutfattad mening, men innerst inne tror jag verkligen att jag har rätt. Fantasilösa stora lådor, rektangulära block, sammanhållna av något slags korridorliknande avlångt stycke byggnad, som en själlös tarm.

Varför måste fabriker byggas så extremt fyrkantiga? Är det för att innehållet ska vara fyrkantigt, förutsägbart? Kommer de här husen alls ge utrymme för skaparlust och initiativkraft? Blir det möjligt för kreativa ingenjörer, att tänka nytt på den platsen? Eller är det möjligen så, att det som byggts nu, är ”gruvan”, ställer där arbetarna får slita för att göra grovjobbet. Allt annat, mer kreativt, kanske inte alls ska skapas i Skellefteås utkant, utan är förbehållet Northvolt i Västerås och i kommande storfabrik i Göteborg, där närheten till fler ingenjörer finns?

Men rymd, stor yta, kanske kan skapa lyftkraft för nya idéer. Kanske även Skellefteås Northvoltenhet kommer att bidra till något roligt, något där medarbetarna kan känna stolthet över vad som försiggår innanför dessa raka väggar?

Vad vet jag? Jag har ju inte ens ännu besökt platsen med utkikspunkten…

Däremot har jag med stor glädje tagit del av det ökade restaurangutbudet och njutit av spännande asiatisk mat som poppat upp på torget. Inte ”kinamat” eller traditionellt försvenskad thaimat,. Jag har också i mycket stor grad glatt mig åt, att kommunpolitikerna vågade satsa på att bygga Sara Kulturhus. Efter några interna slitningar, ska det nog fyllas av mer och mer teater, konserter, målningar, andra utställningar och kanske fler böcker? Förresten har det ju på vissa områden redan hänt. Där kom den fantastiska iscensättningen av Musikanternas uttåg, som ett suveränt exempel på vad Västerbottnisk mylla kan åstadkomma. Just nu, har ju böckerna för lite plats, för att vi ska kunna hitta igen alla våra egna stora berättares verk… Men det går ju, att även i denna rektangulära enhet, fundera på skaparkraft och lyft. Kanske inte riktigt så många våningar behöver vara hotell? Kanske vi kan få ett lite större bibliotek på sikt?

Med förhoppningen om att stor yta ska berika oss.

Åsa Höök Holmgren