Det är viktigt för att vi inte ska mista en nära släkting eller vän. Vi alla sitter i detta tillsammans och det är viktigt att vi alla tar vårt ansvar för rådande situation, att vi alla gör så gott vi kan.
I mars månad vändes mitt och många andras liv upp och ned. Vår gymnasieskola stängdes och vi övergick till distansundervisning. Detta har varit påfrestande, inte minst då jag avverkar mitt sista år på gymnasiet. Det innebar att dagarna spenderas isolerad, tätt inpå syskon och föräldrar. Vi elever har fått respektera och finna oss i att vi inte längre kan vistas i skolan under rådande situation.
Vi sliter med våra studier och tar vårt ansvar. Det är viktigt. Vi som är avgångselever har kämpat mot ett mål, att få ett sista avslut och en sista åktur. Vi har lagt ned blod, svett och tårar för att äntligen få avsluta med flagga i topp, det förtjänar vi.
Medan hela grundskolans elever sitter tätt i klassrummen. Medan köpcentrum, mataffärer och kollektivtrafik cirkulerar som vanligt. Då tycker myndigheterna att det är ett hot mot vårt samhälle och virusspridningen att jag och mina avgångskamrater ska få springa ut och åka skrinda.
Vi förstår att studenten inte kommer vara sig lik, vi förstår att det inte kommer att bli något utspring till ett jublande publikhav, vi förstår att det inte blir en stor studentskiva. Men låt oss åtminstone få åka skrinda, ta inte det ifrån oss. Vi överstiger inte 50 personer på våra skrindor, de facto är att de flesta klasser inte ens överstiger 30 personer.
Vad är skillnaden mellan detta och att kollektivtrafiken tuffar på som vanligt? Det övergår mitt förstånd. När skrindan dessutom är öppen, medan ett färdmedel som buss och tunnelbana inte är det. Jag förstår att vi kommer att stå tätt ihop när vi åker, men vi som vistas på den har redan umgåtts under en hel studentvecka och skadan är i sådana fall redan skedd.
Att ingen står upp för oss elever visar på hur lågt i tak det är bland många av er äldre, inte minst hos beslutsfattarna. Att förståelsen fattas i denna monolog, får mig verkligen att mista hoppet för samhällets framtid. Med inställd bal, ingen kyrka, ingen torgsamling och inga flak behöver vi er hjälp. Att du med din röst höjer våra, betyder enormt mycket för oss och kan leda till förändring.
Vi studenter känner oss hjälplösa. När vi uttrycker oss blir vi ofta förminskade och reducerade till ”ung och dum”, därför är stödet från er äldre extra betydelsefullt. Låt oss åka flak. Allt vi vill är att få ett äkta avslut. Det behöver inte vara som det alltid varit, förändring behöver trots allt inte vara något dåligt. Vi vill för en dag få känna den fulla uppskattning som många av oss behöver, men kanske inte får. Trots den enorma press och trots den fritid som går åt till läxor när övriga gått hem för dagen. Ni har fått uppleva den, kommande generationer har fått uppleva den, varför ska just vi inte få uppleva den?
Jag vädjar därför till er i maktposition, låt oss få genomföra en sista åktur. En åktur in i vuxenlivet – en riktig student.
Wille