Det klagas ständigt på Försäkringskassan. På att sjuka och svaga kommer i kläm. Blir slängda åt vargarna. Och jag befarade själv det värsta när jag inte längre orkade arbeta som förut. När både kropp och knopp gav upp. När jag med en viss panik i hjärtat närmade mig slutet av ett intensivt arbetsliv. Trodde att nu måste jag slåss för att få hjälp, Slåss mot byråkrati, Slåss mot stelhet. Inte bli sedd. Inte bli hörd. Och jag kände redan vargkäften nafsa mig i hälarna.

Men istället möttes jag av så mycket vänlighet och så mycket medmänsklighet. Man har verkligen lyssnat på mig. Man har förstått mig,. Man har löst knepiga situationer som uppstått med mycket smidighet. Och man har verkligen arbetat för att det ska bli så bra som möjligt för mig.

Jag kan ärligt säga att jag är fullständigt häpen. Rent ut sagt förvånad. Försäkringskassan har inte känts som en myndighet, utan som ett serviceorgan som verkligen velat hjälpa. Som velat vara där just för mig. Som varit mer som en hund som leder en blind, än ett rovdjur som väntar på att få slita mig i stycken.

Därför skriver jag de här raderna. Jag vill ge en annan syn än den som oftast kommit fram i media. Jag vill ge min bild av det hela. En bild med hopp. En bild utan klump i magen. En bild av tacksamhet.

En liten obetydlig människa