Israel framställs nästan alltid som angriparen, men sanningen är att i alla krig har Israel angripits utom en enda gång: Sexdagarskriget 1967. Men då pekade allt på ett stundande angrepp från grannländerna, tydligt visat både genom hotfulla uttalanden och trupper längs Israels gränser – så i praktiken var det ett försvarskrig. 

Men, säger du, det är ju inte så konstigt att de skjuter när de helt har blockerat Gazaremsan. Men detta är så osant som det kan bli. Israel förser Gaza med det mesta av vad de behöver; mat, vatten och mediciner. Såvitt jag kunnat få reda på så gör de detta helt gratis. Men de gör det genom en enda punkt, för att se till att inga vapen kan komma in. De har barrikaderat resten av gränsen, fullt förståeligt. Inte talar man heller så mycket om att även Egypten byggt en mur mot Gaza. 

Okej, säger du. Allt detta är uppseendeväckande, men varför går Israel så hårt fram när de ska försvara sig? Men även detta är helt fel. Israel gör allt de kan för att undvika civila dödsoffer, men Hamas gör precis tvärtom. De vet att ju fler civila och barn som dödas i striderna, desto bättre för dem – för då ställs Israel i ännu sämre dager. Därför grupperar de på skolor, barnhem och sjukhus. Därifrån skjuter de och använder mänskliga sköldar.

Därmed kan man bli upprörd över hur massmedia rapporterar och över hur Hamas behandlar sitt eget folk, hänsynslöst för sina egna syften – det vill säga Israels utplåning. Netanyahu menar att om Israel lägger ner sina vapen blir landet utplånat, men om araberna lägger ner sina vapen blir det fred. De arabländer som skrivit på fredsavtal med Israel, som de sedan hållit, har Israel inte en enda gång rört vid.

Vi önskar och ber om fred, men Guds ord säger att det kommer att vara oroligt här ända fram tills Jesu återkomst – och tack gode Gud så är den nära. 

Konrad Nyström, Byske