När skolreformerna sköt fart under 2000-talets början ålades skolorna ett utökat ansvar för att alla barn ska klara skolan. Tidigare var begreppet att klara skolan relativt. De allra flesta ”klarade” skolan, somliga med ettor i betyg andra med femmor, men flertalet fick betyg och kunde gå gymnasiet.
Sedan skulle ”flumskolan” avvecklas och ersättas av kunskapsskolan. Krav på att ingen elev skulle underkännas kom, men ett underkänt betyg (F) infördes. Vid risk för F ska skolan utreda varje barns behov och sätta in insatser för att hjälpa dem minst till ett godkänt betyg. Utredningarna ska dokumenteras liksom de insatser skolan gör för att möta dessa behov. Skolinspektionen inrättades för att kontrollera att skolorna utför detta korrekt. Rätten att överklaga skolans beslut infördes och en särskild nämnd skapades för att behandla överklaganden. På liknande sätt har utredningskrav införts vid kränkande särbehandling.
Detta har gjort att skolans utrednings- och dokumentationsuppdrag har svällt. Många lärare och skolledare vittnar om att allt mer arbetstid går åt till att utreda och dokumentera och allt mindre tid och energi finns för skolans kärnuppdrag – att utbilda barn. Om skolan då ibland tar hjälp av andra professioner för att utreda särskilt knepiga ärenden är inte att undra på.
Att skolan trissar upp antalet diagnoser för att få mer resurser eller för att skjuta över kostnader till regionen är en överdrift. Snarare är det en reaktion på krav från politik och myndigheter som ibland upplevs övermäktiga. Sedan kan det knappast vara skolans fel att det emellanåt sätts felaktiga diagnoser. Det är trots allt psykiatriskt utbildade professioner som sätter diagnos och inte skolan eller skolans personal.
Varje felaktig diagnos är naturligtvis tråkig, men felen ska inte läggas på skolan – skolan diagnosticerar inte barn. Inte heller krävs diagnos för att få stöd i skolan – däremot berättigar den ibland till stöd i andra delar av samhället.
Utredare (lärare) i skolan