Jag är undersköterska och behövd. Jag går till min arbetsplats med inställningen att göra skillnad. Jag har i alla år gått till jobbet med ett leende på läpparna, för att på kvällen vara total slut med värk och svårt att somna. Jag har släpat mig uppför trappan, grimaserat åt muskler och leder som inte lyder när jag tror att ingen ser. Morgonen efter kliver jag upp och går till jobbet utan att klaga, med samma leende. Med all respekt – men nu ska jag klaga lite.
När jag började i äldreomsorgen förstod jag vad yrket kräver av oss – vårdbiträden som undersköterskor. Att vara vårdpersonal och människa på samma gång är en ständig balansgång. Om det ena tar över det andra så faller du. Landningen gör ont, fråga alla som är sjukskrivna, de vet.
Då, när jag började fungerade äldreomsorgen, men inte idag. Du drar, lyfter och tvättar människor. Rusar ut och bilen ska sopas och skrapas, men tiden räcker inte för nästa besök är redan försenat. Våra gamla sitter och väntar på att du ska komma, i många fall är du deras enda sällskap och du gör allt du kan för att ge dem den livskvalitet de förtjänar. Du springer fram och tillbaka mellan vårdtagare och kontor tills hälarna blöder och jag vill inte ens tänka på hur en intensivvårdsavdelning ser ut.
Ja, du inser ju rätt snabbt att du inte räcker till, inte ens i närheten. Du känner, ser och hör mer än du vill och du tvingar dig själv att stänga av för att kunna förmedla någon som helst trygghet.
Vi täcker upp för varandra och du tar på dig mer ansvar än du orkar bära trots att du är trött. Men du står pall för när de äldre ler mot dig, tackar dig och finner glädje i vardagen – det är då du läker lite. Värmen som sprider sig i kroppen när glimten i deras trötta ögon kommer tillbaka är obeskrivlig. När du lyckas inbringa en gnutta hopp och känner att du gjort skillnad.
Kroppen värker och lederna knakar när du ställer dig upp. Är du yngre än 45 så kanske det ”bara” är huvudet som skriker åt dig att stanna upp, åtminstone för tillfället. Telefonen ringer, det är bråttom. Du åker iväg och maten kallnar och toabesöket får vänta det också – något annat är viktigare nu.
När ska det gå upp för våra politiker att tidsstyrd äldreomsorg inte fungerar? Vi jobbar inte på löpande band fabrik. Anhöriga ringer i förtvivlan, det fungerar inte, vi försöker fixa, måste först kontakta biståndsbedömare, finns inte på beslut… finns inte tid.
Trött kommunanställd