Bemötande av ledare i Norran från den 20 juni med rubriken: ”Hellre bostäder för de flesta än inga bostäder alls” av Malin Lernfelt.
Det är skrämmande att bara se rubriken. Med den åsikten, som säkerligen delas av många i bland annat byggbranschen, skulle vi gå tillbaka till en tid när personer med funktionsnedsättningar förpassades till institutionsboenden på grund av avsaknaden av bostäder som inte har grundläggande krav på tillgänglighet. Tillgänglighetskraven i bygglagstiftningen är minimikrav vilket i praktiken innebär att många av oss med rörelsehinder från början utestängs från ordinarie bostadsmarknaden på grund av för små toaletter och sovrum. Ofta krävs en bostadsanpassning Då blir det dyrt. Prislappen hamnar hos kommunerna. Till och med trygghetsbostäder, i vilka man kan förutsätta att äldre personer med både hjälpmedel och hjälpbehov ska bo, byggs enligt minimikrav på tillgänglighet. I stället skulle tillgänglighetskraven, i åtminstone en viss andel av bostadsbeståndet, behöva utökas så att bostäderna kan användas under lång tid i en livscykel.
Att skylla bristen på bostäder för höga tillgänglighetskrav är provocerande, visar brist på insikt och går tvärtemot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (som ratificerades av Sveriges riksdag 2008 och trädde i kraft 2009), regeringens strategi för funktionshinderspolitiken och Skellefteå kommuns strategi Ett Skellefteå för alla. Dessa handlar om att integrera och delaktiggöra personer med funktionsnedsättning i samhället på alla plan. Det innebär bland annat rätten till bostad, rätten till arbete och rätten till utbildning.
I FN-konventionens artikel 24 Utbildning p. 5 står: ”Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång till allmän högre utbildning, yrkesutbildning, vuxenutbildning och livslångt lärande utan diskriminering och på lika villkor som andra. I detta syfte ska konventionsstaterna säkerställa att skälig anpassning erbjuds personer med funktionsnedsättning”.
Unga personer med rörelsehinder har samma mål i livet som andra unga har. Man vill utbilda sig, ha ett jobb, bilda familj resa, hitta bostad etcetera. Då måste samhället se till att det är möjligt. Och det gör vi ju inte genom att bygga fler otillgängliga bostäder eller studentbostäder. Och inte vill då jag tillbaka till några 1930 och –40 tals-standarder.
Vi behöver bostäder som kan användas utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv med inkludering och universell utformning (rätt från början) i åtanke. Inkludera i stället för exkludera.
Christina Nyberg, Skellefteå