Några säger att förstamaj har spelat ut sin roll, vi svenskar har det så bra att det inte längre finns något att kämpa för. De säger att orättvisorna är försumbara och de tänker att balansen mellan människor och kapital nu är så bra som den kan bli. Som att arbetarrörelsen egentligen inte skulle behövas längre.

Att samhället alltid lämnar några mindre lyckligt lottade medborgare i sticket bekymrar inte en välmående medelsvensson. Skolan, arbetslivet och pensionen blir alltmer ojämlik. Klassamhället syns överallt. Viljan att värna det som vi har varit stolta över, att alla i Sverige ska behandlas lika och erbjudas samma förutsättningar och ges samma möjligheter, är satt på undantag.

Coronakrisen har inte ens nått sin kulmen, men vi ser redan hur de ekonomiska verkningarna drabbar svaga grupper hårdast. Samtidigt så vädrar nyliberalismens hårdhänta anhängare morgonluft. Den gemensamma välfärden kommer att synas i sömmarna. En hög arbetslöshet kommer att sätta press på avtalsrörelsen och kraven på skattesänkningar kommer att hagla.

Kampen mellan arbetstagare och kapital tar aldrig slut.

Ulf Larsson, Skellefteå