Dagens unga som kommer att få leva med konsekvenserna av dagens stora utsläpp förväntar sig att både politiker och enskilda ska ta sitt ansvar. Visserligen kan vi tycka att vissa klimataktivister går till överdrift när de klistrar fast sig på vägarna för att protestera, men den desperation som de känner borde vara en väckarklocka för oss alla.

Det är inte enkelt att ändra på invanda mönster. Visst kan vi inse att villan vi bor i är för stor när barnen flyttat. Visst kan vi inse att vi inte borde flyga och köra bil som tidigare. Visst kan vi inse att vi inte behöver alla kläder som vi regelbundet köper.

Vi vet också att de länder som redan drabbats hårdast av klimatförändringarna är fattiga länder som knappt bidragit till koldioxidutsläppen.

De flesta i den rika delen av världen verkar resonera som den väletablerade ”partyknarkaren”, med fast jobb och god ekonomi. Man vill ha sitt kokain eller sitt hasch för helgens fest, samtidigt vägrar de inse att de är viktiga för den gängkriminella marknaden. Om det bara var de socialt utsatta narkomanerna som köpte knark skulle gängkriminaliteten minska snabbt.

Exemplet Danderyd visar att det finns ett tydligt samband mellan välstånd och koldioxidutsläpp. Eftersom beteendeförändringar är svåra att åstadkomma borde vi införa en koldioxidskatt beroende på inkomst och förmögenhet. Motivet är inte som tidigare att minska de ekonomiska skillnaderna i samhället utan att minska utsläppen.

En positiv sidoeffekt skulle samtidigt bli att det blev mera pengar till vård, skola och omsorg, men också generösare resebidrag till människor i glesbygd som motsätter sig högre inblandning av biobränsle eftersom det driver upp drivmedelspriserna.