Då gällde den heliga principen: det som fångas äts upp. Många barn fick finna sig i att ha mört på middagsbordet. 

Nu i coronatider blir dessa levnadsvillkor på nytt aktuella. Några odlar mer grönt medan andra kanske skaffar ett gäng hönor, med färska ägg varje morgon. Med stuga vid havet drömmer jag ständigt om husbehovsfiske, att ta med barnbarnen på en roddtur, lägga några nät för att till middag få njuta av smörstekta abborrfiléer med lämpligt inslag av vitlök och rivna morötter. Himmelskt! 

Men detta får stanna vid en dröm, husbehovsfiske längs kusten är nämligen kriminaliserat. Visst, med motorbåt kan jag ta mig till ställen där nät kan läggas ut och där det absolut inte går att få ätbar fisk. Där det vimlar av abborre, sik, harr och en och annan fisk med prickar, där får husbehovsfiske ej förekomma. Här är tanken att sälarna ensamma ska förvalta den fiskeliga rikedomen. Tyvärr har sälarna numer inga nät eller laxfällor att plundra, vilket naturligtvis innebär ett lidande för de stackars djuren.

Någon ljusning för sälarna är inte i sikte. Tvärtom tas det i med hårdhandskarna mot de värnlösa djuren. Man tillser att varken sälar eller husbehovsfiskare hotar laxar och öringar under vandringen upp i älvarna. Bevakningen bedrivs från havsisen river på våren till dess den lägger sig på hösten. Stugägare uppmanas, för säkerhets skull, att anmäla ifall vi ser något skumt innanför den så kallade tremeterskurvan.

Väl uppe i älvarna blir de prickiga fiskarna föremål för modernt husbehovsfiske. Förmögna världsmedborgare förväntas vallfärda till vår bygd och fånga trofeerna med flugspö, stående till midjan i det kalla vattnet. Efter att fisken drillats till total utmattning fotograferas den, krokas lös och får en puss som tack för god kamp. 

Fy på dig husbehovsfiskare som kanske fångar en prickig fisk, tar hem den och – hemska tanke – anrättar den för att äta.

Lars Eriksson (ej att förväxla med insändarredaktören)