Vi som med lappade byxbakar och i skabbiga skolhus skrev på svarta tavlan och läste ärvda läxböcker utan fria frukostar, skolskjuts och tandvård, rökruta och sexualundervisning och absolut utan mindervärdighetskomplex. Vi som aldrig hade en aning om kuratorer beteenderubbning, missanpassning konsulter kontrollanter och andra socialakrobater.
Hur tusan kunde vi klara oss? Våra barnsängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor. Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte.
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon rent faktiskt dog av det. Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.
Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen – ingen mobiltelefon.
Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-box – på det hela taget inga tv-spel, inte många tv-kanaler, inget surround-sound, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på Internet. Vi hade vänner. Vi gick ut och fann dem.
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden – bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna, och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv.
Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet. Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så de föll igenom och var tvungna att gå om ett år.
Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop. Och du är en av dem.
Åke Eriksson