Jag är tacksam att jag är pensionär, för hur ser Skellefteås framtid ut? Har vi bröstat upp oss för mycket och den berömda och fruktade svenska avundsjukan börjar visa sitt fula ansikte? 

Northvolt, ett extremt påkostat kulturhus och SM-guld i hockey? Blev det för mycket för det svenska folket och inte att förglömma – media. När Northvolt inte längre orka stå emot trycket från mediadrevet, för just nu är det ett drev av hungriga scoopsökande reportrar, som jag hoppas senare när allt är över, hittar ett nytt jobb. Med största sannorlikhet i en annan stad. För ingen vill väl rapportera från en stad i misär, arbetslöshet, konkurser och övergivna byggnader med enorma skulder. 

Kanske finns det en framtid i turismen när tv-kanalen Discovery ska visa Northvolt och Sara kulturhus i sitt program "Övergivna byggnader" ? Som kuriosa kan jag berätta att när Kulturkrogen öppnade sina dörrar sa jag och skrev ner när de skulle slå igen. Jag tog fel på sex månader. Jag har gjort samma sak med Sara kulturhus.

Men Sara är ett bra boende för alla som blivit vräkta från sina hem när dom inte kan betala sina nybyggda 4-6 miljonersvillor. För någon slags kultur kommer troligtvis inte att presenteras, då ingen längre har råd och möjlighet. Jag trodde med min livslånga erfarenhet, att människor i allmänhet skulle förstå att driva en enorm stor industri som Northvolt med så gigantiskt många anställda, innebär problem av alla slag.

Mördande konkurrens, miljökrav, avkastningskrav, språksvårigheter, arbetsbeskrivningar, skyddsutrustningar, information är bara små delar som måste fungera. Det tror jag inte man måste ha doktorsgrad för att förstå. Inkörningsproblem står alla inför som startar en verksamhet och tror nån att det är som att köpa en dammsugare och sätta i kontakten och saken är klar. Tror man det, bör man ta en allvarlig skärskådning av sitt liv.

Nu står vi vid ett faktum att Northvolt går på knäna och gamarna samlas. Professorer konstaterar att Skellefteå var för litet. Visst. Det, förstod man från första början. De uppfann ju inte hjulet igen och konkurrensen i den stora vida värden är förlamande och hänsynslös. Tillgång och efterfrågan har funnits i århundraden och styr skoningslöst om man ska äta eller ätas.

Den blåögda batterihysterin har just nu börjat kräva sina första offer.

Bertil Markstedt