Till det ska läggas kommuners, regioners och statens kostnader för utbyggnad av skolor och förskolor, sjukvård, vägar och kraftledningar, elproduktion, med mera. Övriga samhällets investeringar är också gigantiska. 100 000 nya innevånare ska till länen.
Resurser (malm. el, vind, …) som kommer från våra län ställs till privata ägares förfogande (förutom i fallet LKAB). Det är de privata intressena som håller i taktpinnen och hoppas att de resurser som krävs ska dyka upp när de behövs. Detta utan gemensam planering och utan prioritetsordning. Elproduktionen behöver fördubblas vart annat till vart tredje år i våra län. Elbehovet motsvarar Finlands elproduktion idag. Det är en satsning som är så stor att den är svårt att få grepp om och förstå.
Hur ska industrisatsningen finansieras? Banklån, ägarkapital eller statliga medel är de möjliga källorna. Om det är bankmedel som är källan, kommer två tusen miljarder behöva betalas tillbaka med räntor innan satsningen är slutförd. Med 20 procent årlig vinst på satsningen till ägare blir återbetalningen i slutändan betydligt mer.
Om staten skulle stå för projektet ägarmässigt och finansiellt skulle satsningen bli en engångsgrej. Om Riksbanken trycker upp sedlar för att genomföra projekten behöver de inte betalas tillbaka. Det kommer inte att påverka ekonomin i form av inflation, eftersom det är samma summa som pumpas in i ekonomin. Däremot kommer överskottet från satsningen komma samhället till nytta från dag ett. Överskottet kan användas för fler ”gröna investeringar” eller för att bekosta skola och omsorg, med mera.
Så fungerade det för en handfull tusen år sedan under sumerernas rike – de som uppfann tiden (veckor, timmar, minuter, sekunder) som gäller fortfarande och många andra ting. I USA har metoden använts vid kristillfällen. Så har också skett i Europa och Kina använder en variant av metoden, vilket är en av orsakerna till att man där, under en generation, förflyttat landen från en av världens mest underutvecklade till det land som har länge haft den snabbaste utvecklingen och närmar sig placeringen som världsledande land. Om några år verkar deras satsningar på gröna näringar leda till att utsläppen av koldioxid börjar minska.
En fördel med samhälleligt övertagande av satsningen är att satsningen kan planeras och olika delar prioriteras. Idag är det den ägargrupp som har vassaste armbågarna som håller i taktpinnen. Och samhället kan bara anpassa sig. Det borde vara uppenbart för alla att det behövs en prioritering av vilka projekt som ska prioriteras när elproduktion finns framme. Vissa ska kanske inte ens bli av.
Svenska statens budget börjar närma sig 900 miljarder och det är flera gånger den summan som den finansiella marknaden skulle erhålla som ersättning för finansieringen. Den summa skulle likaväl kunna vara en del av den svenska budgetens intäktssida.
Men för detta krävs politiska partier och enskilda politiker som har förmågan att se till samhällets bästa. Och det kan vi konstatera saknas fullständigt idag.