Läste att Regionen inför munskydd igen då smittan ökar. Förståeligt då vi ska skydda årsrika människor så långt det är möjligt. Men jag hoppas att det inte införs besöksförbud igen.
Det, om något dödar människan, att inte få träffa sin anhörig.
Att inte få ha daglig fysisk kontakt med sin partner, sitt barn eller nära vän. En möjlighet att få umgås, kramas och njuta av en stunds samvaro när man är i livets slut.
I livets slut skriver jag, för en människa som idag flyttar in på ett vård och omsorgsboende är så svårt sjuk.
Besöksförbuden, alla inställda kulturella aktiviteter som infördes på alla boenden runt om i landet, tanken var god men ack så hemsk för den enskilde.
Funderar på vad som väger tyngre, både för människan på boendet och de anhöriga. Vill man passa på att umgås så mycket som möjligt, så länge man kan och har utbyte av varandra eller vill man oavsett tillstånd ha kvar sin anhörig till vilket pris som helst?
Undrar om alla vill leva för evigt och så länge som möjligt om man inte får vara frisk?
Att inte känna igen sig själv, sina anhöriga och vara orolig från det man stiger upp och fram till man somnar på kvällen. Har du otur blir du inte bemött av respekt från dem som vårdar dig. Du äter en massa mediciner och energihuttar stoppas i dig fastän du inte vill ha dem. Allt detta, för att du ska leva så länge som möjligt.
Ska vi kalla det att "skydda våra allra sköraste", att "leva livet bäst möjligt"?
Handen på hjärtat, hur vill du leva din årsrikedom ?
Behandla andra som du själv vill bli behandlad