En bra sjukvård, med rimliga väntetider och motiverad personal, torde för de flesta vara bland det allra viktigaste att den fungerar. Men på senare tid tycks utvecklingen i många fall snarare vara den motsatta. Förhoppningar som grusas.
Den som lidit av smärtsam ohälsa under flera års tid kan äntligen skönja målsnöret. Den kan ha genomgått alla förberedelser, rentav av välmenande men aningslös sjukvårdspersonal fått höra att nu kan åtgärden utföras inom blott några veckor.
Så kommer motbudet. Ny väntan uppstår.
I sin vanmakt ber patienten om att få ett narkotiskt preparat utskrivet, som ska hålla den värsta smärtan borta. Under tiden vittrar de angripna organen snarare sönder ytterligare ett snäpp.
Kan svensk sjukvård ha fungerat så här illa i modern tid? Teknologin finns, men utförarna har blivit alltför få. Brister i organisationen? Personal som hoppar av för att de själva inte orkar längre?
Frågetecknen hopar sig. De som fortfarande åtagit sig uppdrag som förtroendevalda, ger i bästa fall svepande svar utan reell substans.
Visst, det finns än mer skrämmande perspektiv. Vi skulle kunna bli måltavla för en stormakts ledares vansinne. Eller att unga människor använder dödliga vapen mot varandra som aldrig borde finnas i deras händer.
Ändå måste vi fortsätta hålla samhällets basala funktioner intakta. Dit hör i högsta grad sjukvården.
Vad blir livet annars värt för allt fler?