Det är tyvärr ganska vanligt förekommande i de privatägda medierna att man ensidigt gynnar gruvbolagens intressen. De gånger man speglat konflikten markägare mot prospektering så har det varit i public service, till exempel i Uppdrag granskning.

Har man som undertecknad blivit utsatt för prospekterarnas framfart då är man inte positivt inställd. 1983 och senast 1991 hade vi statliga SGU på vår fastighet, vid det första tillfället blev delar av lyckade planteringar söndergrävda. 1991 körde man in med borraggregat i fin ungskog. Man var tvungen att fälla en del träd för att komma fram, trots att det fanns befintliga vägar sedan tidigare gallring.

Nu är det dags igen. Ett privat företag har fått undersökningstillstånd i delar av byn, som tur är ingår bara en mindre del av vår fastighet i området. Ska vi leta efter metaller i Sverige så menar jag att vi ska göra det i de gamla gruvdistrikten, malmfälten i Norrbotten, Skelleftefältet, samt givetvis i Bergslagen där näringen har månghundraåriga traditioner.

Vi ska inte vara egoister när vi talar om så kallad grön omställning med elektrifiering av fordon och dylikt. Låt även andra länder leverera de metaller som behövs. Ta till exempel ett mineralrikt land som Kongo som ännu inte kommit på fötter 60 år efter självständigheten. Under kolonialtiden tog en stor belgisk gruvkoncernen hand om vinsterna. Men nu har Kongo en chans att få in den hårdvaluta som man behöver för att modernisera landet och sin främsta näring, gruvindustrin.

Som lantbrukare minns jag det sena 1900-talets debatt – hur man från nyliberalt håll brukade hävda att de svenska bönderna förstörde marknaden för afrikanerna, men när det gäller gruvindustrin då ska vi plötsligt vara patrioter och bryta all vår malm själva. Då ska det vara gruvor överallt, så kan man tolka saken om man tar del av myndigheten Bergsstatens glättiga broschyrer.

Jörgen Brännström, Västra Vallen