Jag läser i tidningarna att vårdpersonalen går på knäna, blir utbrända, sjukskrivna och så vidare. Vård- och omsorgsyrkena beskrivs så hemska. Hur ska någon vilja söka jobb på dessa arbetsplatser om det är så förskräckligt? Jag är en person som snart behöver dessa tjänster.

När jag var ung och sökte jobb där konkurrensen var stor, var också lyckan stor då man fick chansen och då blev man kvar år ut och år in. Jag har endast goda minnen av dessa år och vi höll oss friska och tacksamma. 

Höjda löner kan väl knappast vara lösningen för vård och omsorg. Jag tror mig ha sett att jobbet har blivit allt mindre viktigt och att fritiden har blivit allt viktigare. Vad du ska göra eller vad har du gjort under helgen har blivit det centrala. Då slits personalen ut hemma och på fritiden, kroppen orkar inte dygnet runt i det tempot.

Jag gruvar mig för att det blir en robot som ska mata, tvätta och natta mig – kanske till och med hålla min hand. Gode Gud, måtte jag slippa det.

En kyrkoherde sa att vila på sjunde dagen är ett måste och ger kraft att återgå till en ny arbetsvecka som kommer.

Bättre förr – jomenvisst