Samtidigt slås jag av likheten mellan gängkriminella och borgerliga politiker och många av deras väljare, nämligen den ständiga jakten på pengar. Vi ska självklart fördöma de våldsamma metoder gängen använder, men vi måste också kunna kritisera en ideologi som till stor del går ut på att föra över pengar till de som redan lever i överflöd.
Vi minns hur Reinfeldt, under 8 år, förde över 100-tals miljarder från fattiga till rika. För att det skulle fungera fullt ut krävdes att de mindre bemedlade var i arbete och kunde bidra med skattepengar. Därför ringde Reinfeldt och Anders Borg bildligt talat till folk som låg på dödsbädden (vissa var redan avlidna) för att fråga när de kunde börja jobba.
Den här regeringen fortsätter nu på liknande sätt. Trots att nästan all forskning visar att fattigdom är den största orsaken till våld, ska man nu plocka så mycket som möjligt av de bidrag flyktingarna lagligen blivit tilldelade och därmed förmodligen förvärra våldet. Vi ser också när budgeten ska läggas, hur moderata företrädare klättrar på väggarna när deras girighet inte beaktas fullt ut.
För de splittrade Liberalerna kan stödet till SD inte heller handla om annat än pengar. Partiet är nu helt förvirrat. Vi såg det senast när Carl B Hamilton försökte sätta en gräns för samarbetet med Åkesson. Johan Pehrson tog snabbt avstånd och Hamilton fick gå, vilket man måste tolka som att gränsen ligger ännu längre ner i avgrunden.