Som sjukpensionär undrar jag om folk har någon form av visioner för oss som bor utanför staden, vi har ingen service, men fritid till att göra det vi älskar. I framtiden kan jag inte förvänta mig att bli hämtad av ambulans eller få hjälp i hemmet, är nog problem med att kunna ta sig någonstans överhuvudtaget, om du inte vill tillbringa din tid i ett större samhälle, vilket är hur tråkigt som helst.
Jo det är tufft att leva, man måste som jobba för att ha råd till mat och leva på mindre än existensminimum, tänka på sin hälsa, då ingen annan kan hjälpa mig med det. Det är inte synd om mig, mitt liv är äntligen händelserikt, jag gör det jag orkar med, även om det tar tid.