På 80-talet, när jag utbildade mig till sjukgymnast, stod yrket högt i kurs. Liknande situation för sjuksköterskor och arbetsterapeuter. Med åren har dessa yrken ”fallit i kurs” och löneutvecklingen har gått på tomgång.

Det mest rimliga sättet att bedriva sjukvård på, är om den utövas offentligt. Men varför fungerar inte sjukvården?

En offentlig vårdanställning medför förutom en dålig lön även en usel tjänstepension. Flykten av arbetskraft från lasarett och hälsocentraler är också en följd av undermålig personalpolitik. Personalen har inte erhållit tillräckligt med uppskattning och stöd. Resultatet ser vi idag, personalen väljer andra jobb. Men vem är då ansvarig för dagens situation?

Förmodligen tar ingen på sig ansvaret, men jag anser att det är organisationen, det vill säga regionen (tidigare landstinget). Staten bör snarast ta över rodret, dels för en rättvis ekonomisk fördelning i våra 21 regioner, och dels för en förbättrad personalpolitik. Jag har svårt att förstå hur de norra regionerna kan klara av att skrapa ihop ett skatteunderlag, som får vårdapparaten att fungera.

Med statligt ansvar kommer landet att fungera som en enhet, som samarbetar och samordnar våra resurser.