Vi, barnskötare och förskollärare, kommer då själva i kläm med ökad arbetsbelastning och stress som följd.
I dagens situation där vi har covid-19 sittande på axeln, så står vi där som tappra soldater. Vi möter dagligen ett inferno av virus och baciller. Riktlinjerna då, kanske du tänker? Jo, de följs. Av en del. Inte av alla. Och både våra rektorer, öst om stan, och förvaltningschefen säger gång på gång att vi inte får vara poliser. Det är vårdnadshavarna som bedömer om barnet får vara på förskolan eller inte.
Vårdnadshavare är med gott samvete hemma med väldigt milda symptom, men barnen ska prompt vara på förskolan – trots hög personalfrånvaro. Eller att de är hemma med syskon, men likväl ska andra barnet skickas till förskolan under tio timmar. Helt obegripligt. Så minskar vi inte smittspridning.
Vi står stadigt och arbetar, sida vid sida, utan någon som helst skyddsutrustning. Vi får vardagen att fungera för alla er som måste gå till arbetet. Vi ser till att samhället fortfarande fungerar. Men, som vanligt, glöms vi bort. Vi tampas, som vi gjort i flera år, med hög arbetsbelastning och otillräcklig planeringstid. Vi fixar och trixar och ser till att verksamheten håller näsan över vattenytan. Detta är vår vardag. En vardag som tyvärr har blivit normaliserad.
I åratal har vår arbetssituation sakta försämrats. Arbetsbelastningen har ökat och personal inom förskolan ligger högt upp i sjukskrivningsstatistiken. Men nu har vi en enorm kraft. I Facebookgruppen Förskoleupproret står vi nu 33 000 starka medlemmar, sida vid sida. Vi vägrar att komma i skymundan. Vi vägrar att låta oss tystas. Vi kämpar för att varje barn ska få det hen har rätt till. Vi kämpar för att personalen ska kunna utföra sitt uppdrag enligt läroplanen och skollagen.
Tillsammans är vi starka!
Förskollärare, område öst