Jag väljer att berätta i kronologisk ordning. I Burträsks sockenhistoria nämner man vintern 1753–54 som extremt snörik. Enligt uppgift började ovädret den 2 november och höll på till den 6 december, snön föll på ofrusen mark och kom att vålla befolkningen stora problem. Man uppmätte till sist ett snödjup på slät mark till 7 fot (210 centimeter).
Natten mellan den 5 och 6 december 1767 rasade en svår storm som man väl kan anta nådde orkanstyrka, skogen skadades svårt och tak blåste av.
1783 drabbades Island av sin största naturkatastrof någonsin, vulkanen Laki fick ett utbrott i en 25 kilometer lång sprickbildning, det kom att märkas även i Sverige. I Lövånger del 1 står följande: ”Större delen af sommaren 1783 stod en dimba eller tjock rök öfwer horizonten, som hwarken af starkaste blåst eller solskin kunde skingras, förrän den sist i augusti började at småningom försvinna.”
Den aska och rökgaser som vulkanen kastade upp kom givetvis att påverka klimatet- Vintern 1783–84 beskrivs som ovanligt lång och kall. Isen på insjöarna låg kvar ända in i juni, det var inledningen till flera missväxtår.
Åren 1828–32 präglades också av dåligt väder och allmän missväxt. I Burträsk tvingades man ansöka om undsättningsspannmål från de ”södra orterna”. En av de ledande männen i socknen, prosten Isak Grape, gick hårt åt de personer som använde delar av nödhjälpen till att bränna brännvin, dessa skulle avstängas frän all tilldelning av undsättningsspannmål.
De sista svåra nödåren, och som väl är mest kända bland en bred allmänhet är väl åren 1866–68. 1867 var det enligt uppgift gott snöföre den 1 juni och isen på Burträsket låg kvar till den 17 juni.
I Vebomarks byabok finns en skrivelse från Kronolänsmannen i Lövånger, Carl Erik Noring, till Kunglig Majestäts befallningshavande (länsstyrelsen). Kronolänsmannen hade inspekterat skadorna efter en svår hagelstorm den 28 juli 1870. Stormen drog över socknen från sydväst till nordost, det talades om hagel av ett mindre hönsäggs storlek. Stora skador uppstod på grödor och byggnader.
Min farmor, född 1894, berättade flera gånger om sommaren 1902, det regnade nästan jämt. Höskörden höll på in i september och till sist arbetade man parallellt med hö- och kornskörd. Det stämmer mycket väl in på den utförligare redogörelse över händelsen som finns i Lövånger del. 3.