Med dagens skogspolitik som präglas av trakthyggesbruk och stora uttag av gammal naturskog gör man stora delar av skogen till en koldioxidkälla. Vid kalhuggning släpps stora mängder kol ut och det tar upp till 20 år innan den uppväxande skogen återigen blir en kolsänka. Dessutom används omkring 80 procent av det som avverkas till kortlivade produkter som sedan förbränns vilket leder till stora utsläpp av koldioxid.
Trakthyggesbruk och efterföljande monokultur minskar dessutom den biologiska mångfalden och riskerar i förlängningen att äventyra vår vatten- och livsmedelsförsörjning. Hotet mot ekosystemen och den biologiska mångfalden ignoreras konsekvent av den svenska högern. Beror det på kunskapsbrist eller är det ett utslag av kortsiktiga ekonomiska intressen?
M kritiserar skarpt EU: s naturrestaureringslag. Den är inte liktydig med att 30 procent ska vara naturskyddsområde men den är ett steg mot att implementera FN-beslutet om 30 procent skydd för natur och hav vilket är nödvändigt för vår planets överlevnad.
Jag tvivlar inte på att det finns kloka och ansvarsfulla privata skogsägare i vårt land. Men precis som i alla grupper finns det bland skogsägare både de som är ansvarstagande och de som drivs av kortsiktigt egenintresse. Därför behövs regleringar som möjliggör att skogen blir en positiv faktor i kampen mot klimatkrisen. När det gäller de stora skogsbolagen så styrs de endast av ekonomisk avkastning till sina aktieägare och de skyr inga medel när det gäller att lobba för sina intressen. Det vi behöver förstå och acceptera är att klimatkrisen är överordnad. Den hotar vår existens och då måste nationella ekonomiska intressen stå tillbaka. Enskilda privata skogsägare ska inte stå för denna nota. De måste kompenseras ekonomiskt när den globala klimatpolitiken tar steg för att rädda oss alla. Det är det som kallas klimaträttvisa.
Bo Gunnarsson