Nuförtiden är det tidig specialisering inom idrotten som gäller, tidigare kunde den spontana aktiviteten tillfredsställa barns rörelsebehov. Väljer barn idrottsaktiviteter själva eller är det vi föräldrar som handplockar och beslutar? Forskare med kunskap menar att barn ska erbjudas ett ”smörgåsbord” av aktiviteter, för att hitta till sin idrott.

Fungerar det i praktiken? Nej, och det har flera logiska förklaringar. Om barn ska kunna prova på olika idrotter, medför det att föräldrar får betala dyra deltagaravgifter, hjälpa barnen med försäljning av bingolotter, kläder och annat för att föreningar ska gå runt ekonomiskt. Därför begränsas antalet idrottsaktiviteter i unga år, vilket på lång sikt missgynnar idrottsutvecklingen för individen.

Tröttnar barnet på sin idrottsgren i 15-16 årsåldern, är det svårare att byta till en annan idrott, ”guldåldern” för teknik och rörelse är ju i 11-12 årsåldern. Först i puberteten är ungdomar mottagliga för konditions- och måttlig styrketräning.

Är det praktiskt möjligt för barn att träna idrotter i olika föreningar? Kan kommunen sponsra och erbjuda barn ett medlems/deltagarkort, som kan användas i olika föreningar? Om ovanstående två frågeställningar besvaras med ett ja, finns stora förutsättningar att Skellefteå kommer att gå en ljus idrottsframtid till mötes.

Men få individer blir stjärnor som kan leva på sin idrott, det väsentliga måste väl ändå vara att bibehålla en god hälsa.