Svar på ledaren ”enprocentsregeln - konst mäts inte i procent” i Norran 23 juli.

I torsdagens Norran ifrågasätts enprocentsregeln, ett verktyg för att garantera finansiering för offentlig konst. ”Målet för det offentligas investeringar måste alltid vara sparsamhet med skattepengar”, skriver skribenten.

Sparsamhet är bra, men det är inget mål. Målet för offentlighetens investeringar måste vara mesta möjliga nytta och kvalité för skattepengarna. Det offentliga är vår gemensamma sfär. Där speglas vi som folk och samhälle. Där bör det finnas konst.

Tänk på hur människor väljer att inreda sina hem. Utöver föremål med tydlig nyttofunktion finns där alltid konst, minnesföremål och värdelösa ting med affektionsvärde. Det är saker vi behöver ha i vår omgivning för att må bra. Utanför hemmet avtar inte detta behov.

Ett gott samhälle låter därför inte människors sinnen svälta utanför hemmet, inred därför också de offentliga rummen. Där miljön är för torftig inreder medborgarna själva, med sprejfärg, garn eller växter, ibland trots förbud.

Skribenten antyder att den offentliga konsten inte alltid behagar hennes estetiska sinne. Till viss del förstår jag henne, även om argumentet är irrelevant i frågan om konstens finansiering. Snoppen på Skellefteås torg är inte något som gör mig stolt. Icke desto mindre har även detta verk blivit ett landmärke och en humormagnet. Och precis däri ligger konstens värde: oavsett våra personliga preferenser samlas vi av konsten, ibland på oväntade sätt.

Låt oss därför slå ett slag för de duktiga konstnärer som smyckar vårt gemensamma liv. En procent är i minsta laget för deras jobb.

Ivan Forsman