En parallell verklighet med världens härligaste gäng

”Välkommen till jobbet. Jag har saknat dig!” möts jag av när jag kommer till arbetet på måndagsmorgonen.

Skribenten berättar om sitt jobb inom Skellefteå kommun.

Skribenten berättar om sitt jobb inom Skellefteå kommun.

Foto: Lars Eriksson

Insändare2022-09-23 19:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hemma kämpar jag med livspusslet och ser på nyheter om covid, krig och inflation. Men så kommer jag till jobbet och går in i den där parallella verkligheten, där jag möts av världens härligaste gäng. De med funktionsvariationer, de med andra kromosomuppsättningar, de med olika syndrom, de som kallas brukare.

”Välkommen till jobbet” säger en. ”Jag har saknat dig”. En annan begrundar mig länge och säger sedan ”Du ser ut som en nersjunken sparvhök”. En tredje skrattar i tio minuter åt en nysning.

Det är måndag morgon och de är glada över att vara på jobbet. Här är alla värdefulla och har en självklar plats i gruppen, oavsett vem du är eller var du kommer ifrån.

Några älskar att synas och spela teater, så idag har vi charader. Jag tittar på min lapp, blir obekväm och överanalyserar hur man bäst är en katt. Men varför då egentligen? Samtidigt röjer en brukare loss inför alla i sin roll som Jerry Williams. En annan säger vad han ska vara redan innan han börjar visa med gester. Det är inte så noga. Man kan ju gissa ändå.

Och när vi ska fotograferas inför ett tydliggörande material, tittar jag självkritiskt på min bild och ser skavanker. Men när jag frågar brukarna vad de tycker om sina bilder säger en efter en ”Titta så snygg jag blev”.

När vi pratar genomförandeplaner och mål berättar en att hon vill bli personlig assistent, en annan drömmer om att jobba på förskola. När en tredje får frågan vad han vill ha för mål så svarar han ”skrovmål”.

En saknar tal, men trycker med hjälp av en kommunikations-app fram att han vill att jag ska flytta på mig så att hans kollega kan sitta där i stället. När jag flyttar mig skrattar han i en kvart. Lycka kan vara ett hus på Franska rivieran. Det kan också vara att bli förstådd.

Trots funktionsvariationer och ett annorlunda liv jobbar jag med jordens gladaste invånare. Och det är omöjligt att inte få perspektiv. Det som görs kanske inte alltid är perfekt, men det är prestigelöst och äkta. Och det är här och nu. Här är de och tar sin plats i världen utan att be om ursäkt. Vad mycket de lär mig varje dag.

Victoria Söderström, kommunanställd inom stöd och service