Det skymmer på Burträskvägen. Framför mig på vägen ligger en bil som inte verkar ha någon större brådska. Föraren i bilen har tydligen bestämt sig för att köra 65 km/h på en sträcka där hastighetsbegränsningen är satt till 80 km/h.
Nu kanske du tror att det är underkylt regn eller snöstorm, men nej, väderförhållandena eller underlaget går inte att klaga på. Bakom mig har ett pärlband av fordon bildats, kön bara växer. Hoppet att kunna göra en säker omkörning innan nästa kurva grusas på nytt när ljuskäglorna från mötande trafik syns en bit fram på vägen. Jag känner hur irritationen stiger inom mig och jag höjer ljudet på radion för att resan inte ska bli olidlig.
Så ser jag plötsligt min chans att passera framförvarande bil, men får bromsa in och rätta in mig i ledet igen. Mötande trafik verkar inte avta.
Äntligen, tredje gången gillt tar jag mig förbi bromsklossen framför mig och jag kan äntligen öka hastigheten något. Blodtrycket sjunker.
Efter någon kilometer ser jag en vacker röd triangel placerad på ett fordon framför mig. En helt vanlig EPA kör i sakta mak, väl placerad till höger i körbanan. Den gör sitt yttersta för att inte vara i vägen; kör tillräckligt sakta så att bakomvarande medtrafikant, lätt som en plätt, kan passera. Riskfritt glider jag förbi, innan den aldrig sinande mötande trafiken är i höjd med mig. Som alltid tackar jag med min blinkers den triangelprydda bilen som passerats. Jag sjunger EPA:ns lov!
Det verkar som att en del förare bestämt sig för att notoriskt hålla sig långt under hastighetsbegränsningen. Tillräckligt lågt för att bromsa trafiken och på samma gång för högt för att bakomvarande svårligen ska kunna ta sig förbi. Jag är av den bestämda åsikten att om dessa förare byter ut sin bil mot en EPA istället skulle vi få en bättre trafikrytm på Burträskvägen och ett minskat intag av blodtrycksmedicin i Skelleftetrakten.
Fler borde köra EPA!