I dagarna debatteras om Sverige skall ansöka om medlemskap i EMU. Man säger att tiden är en annan nu, att Sverige (läs industrin) skulle tjäna på det. Men egentligen ligger korten precis där de låg för tjugo år sedan. Vad som framför allt händer som vi träder in i EMU är att vi förlorar vår monetära suveränitet, och det kanske inte låter så farligt nu när kronan är så svag, Men den monetära suveräniteten – alltså att det står vår riksbank fritt att göra pengar om politiken säger att vi behöver det – är ett instrument som vi gör oss en stark otjänst om vi ger bort. Det skulle göra oss reellt sårbara.
Att föra en offensiv budgetpolitik för att dra människor ur arbetslöshet är ett rött spöke för konservativa och liberala politiker (tyvärr också socialdemokratiska sedan Göran Perssons tid), man vill ha en budget i balans, helst på plus, och man ska spara i ladorna.
Nu vet ju var och en som är det minsta påläst i sveriges politiska historia att med sådan ambition blir ingen hel kaka bakad, den blir mest halv och kantad av nedskärningar i hörnen till nästan ingenting återstår.
Den sektor i landet som är i ett reellt underskott är den offentliga sektorn. Där behövs pengar till sjukhus, skolor och fritidsgårdar. Ett annat område som behöver snabba investeringar är klimatomställningen. Genom att erbjuda till exempel en jobbgaranti skulle arbetslösheten kunna elimineras och viktiga arbeten kunna utföras för att bygga grön energi, rädda våra våtmarker med mera. Naturligtvis skulle detta behöva balanseras på sikt för att inte sätta igång mer inflation, men det är något som ekonomer inom modern penningteori är väldigt medvetna om.
Om staten genom politiska beslut skulle finansiera det vi beskriver ovan så skulle vi naturligtvis få ett underskott i statsbudgeten. Poängen är att det inte skulle betyda ett dugg.
För samtidigt stiger staten inkomster genom de ökade skatteinkomster som kommer genom att folk kommer i arbete. Se bara vad som hände i de kommuner som fick stöd under migrationsvågen 2015–2016. Sanningen är att kommunerna blomstrade som aldrig förr, vilket Peo Hansen förtjänstfullt bevisat i sin bok Migrationsmyten. Så det finns inget att vara rädd för. Underskott och inflation är ingen ursäkt för att fördröja klimatomställningen. Det som fattas är politisk ambition och politisk vision. Möjligen också politiskt mod.
Men går vi med i EMU förlorar vi alla möjligheter att finansiera ett sådant lyft för Sverige.